I psykologen och forskarens Martin Forster bok ”Fem gånger mer kärlek – forskning och praktiska råd för ett fungerande familjeliv” finns många tips och tankar om att vara förälder. Martin Forster har tagit fram ett antal strategier och modeller som föräldrar kan använda sig av i sitt föräldraskap. Alla är baserade på vad forskning i Sverige och internationellt har visat. Grundteorin i Martins Forsters bok är att umgänge och positiv uppmärksamhet är nycklar till en bättre vardag i familjen.
Flera oberoende forskningsstudier visar att barn mår bra och har större chanser att bygga ett gott självförtroende när de får utvecklas fritt och vara delaktiga i beslut som rör deras liv. Forskning visar också att umgänge med föräldrarna är viktigt för barnets utveckling. Martin Forsters grundtes är att det är bättre att hitta sätt som utvecklar ett positivt samspel mellan barn och föräldrar än att använda sig av hård disciplin. Det betyder inte att föräldrar inte har ett ansvar att stå på sig kring rätt och fel när det verkligen är viktigt, men barn behöver både värme och regler – men mest värme.
Barn behöver både värme och regler – men mest värme.
Konflikter är oundvikliga i en familj. Det är en del av att vara en familj och en del i ett barns utveckling och liv. Men den bästa lösningen på konflikter är sällan konfrontation och hårdare gränser. Det kan istället vara att man tar sig tid att umgås.
Forskning visar att umgänge med barnet brukar leda till färre konflikter. I en studie med drygt 70 barn fick föräldrarna träna på positiv samvaro med sina barn. Man studerade hur mycket föräldrarna lekte, pratade och uppmärksammade barnen i vardagen. Man observerade också hur mycket barnen bråkade. Under studien ökade man mängden positiv samvaro med 25 procent och kunde då konstatera att mängden bråk halverades. (Gardner. Burton & Klimes, 2006)
Forskning visar att ett barn mår bra av få betydligt mycket mer positiv uppmärksamhet än negativ. Utifrån forskningsstudier menar Martin Forster att ett barn behöver ungefär fem gånger mer positiv uppmuntran än tjat. Det är inte en absolut siffra men en bra fingervisning om att det är bra att betydligt oftare försöka se och uppmärksamma det som är barnet gör bra, snarare än att markera det som man som förälder tycker att barnet gör fel.
En studie har visat att i relationer där uppmuntran är betydligt vanligare än tjat blir också barnens språkliga och matematiska utveckling bättre. Samma sak ser man kring utvecklingen av barns logiska förmåga.
Många gånger kommer vardagen, stress och ork i vägen för umgänget med barnet. Ibland har man som förälder kanske också för stora krav på att umgänget måste vara något stort. Men flera studier visar att det är bättre med en liten stunds umgänge varje dag än en ordentlig stund mer sällan. Martin Forster jämför det med motion: det är bättre med en kort promenad varje dag än en löptur på en mil i månaden. En studie har visat att femton minuter uppmärksam umgängestid tillsammans med barnet snabbt ger positiva effekter. (Webster-Stratton 2005)
En studie har visat att femton minuter uppmärksam umgängestid tillsammans med barnet snabbt ger positiva effekter.
Det kan vara bra att planera in tiden för umgänge så att man vet att den blir av. Man måste inte leka med sitt barn. Att göra vardagssysslor, sjunga eller läsa är också att umgås. Men lek är barns sätt att lära och utvecklas och mycket forskning visar att det är bra för barn om vuxna ibland tar sig tid och leker med dem på deras villkor. En sammanställning av 46 olika oberoende studier visar att barn som leker mycket bland annat får bättre förmåga att lösa problem, bättre förmåga att hantera egna och andras känslor och ett mer utvecklat språk.
Andra studier har visat att barn som leker mycket och även får leka med sina föräldrar lättare umgås med andra barn och har färre konflikter överlag.
Ge inte upp om barnet inte verkar vilja leka eller göra något tillsammans. När barnen blir äldre kan det vara svårare att hitta lekar som passar och då kan man istället hitta annat att göra tillsammans, som att rita, pyssla eller göra experiment. Det enda viktiga är då att komma ihåg att det inte är resultatet som är det viktiga utan att man faktiskt umgås och gör något tillsammans.
Det är inte ovanligt att det som vuxen känns konstigt, tråkigt och tillgjort att leka låtsaslekar med sitt barn. Människor har en medfödd förmåga att leka men många tappar till viss del bort det när de blir vuxna. Men egentligen gör det ingenting om man tycker att det är lite svårt eller tråkigt, bara man förstår betydelsen av att barn leker och ibland gärna gör det tillsammans med sina föräldrar. Som vuxen får man tänka att man gör det för sitt barn och att även om man inte själv tycker att det är så jätteroligt så vet man att det är bra för barnet. Den vuxna behöver inte vara drivande i leken utan kan försöka att följa med, vara uppmärksam och stöttande. Det kan vara frestande att ta kommandot över leken. Att till exempel visa hur legoklotsen ska sättas på rätt sätt eller hur dockan bör vara klädd. Men att bara lyssna och låta sig ledas av barnet kan ibland till och med vara befriande för den vuxna som faktiskt inte behöver prestera. En viktig sak är dock att man reagerar på det barnet gör och säger, att man visar att man lyssnar.
Det är inte ovanligt att det som vuxen känns konstigt, tråkigt och tillgjort att leka låtsaslekar med sitt barn.
I en studie följdes nästan 300 barn under flera år. Först observerade forskarna hur föräldrarna lekte med barnen och därefter bedömdes barnens utveckling i tänkande och språk. Att föräldrarna var lyhörda, det vill säga att de snabbt svarade på barnens initiativ och behov, var det som hade starkast samband med barnens utveckling av språk och tänkande. (Tamis-LeMonda, Shannon, Cabrera& Lamb, 2004)
När barnet leker och berättar vad som händer i leken är det bra om man som förälder bekräftar det barnet gör istället för att ställa nya frågor. Om barnet till exempel säger ”nallen är trött”, kan man svara ”ja, nallen är trött” istället för att fråga eller föreslå vad nallen ska göra. Det gör att barnet kan fortsätta sin tankebana och fatta beslut om vad nallen ska göra. Eller om barnet låtsas laga mat och rör om i en tom skål och berättar att han bakar en kaka kan man som förälder bekräfta detta bara genom att återge det som händer, ”du bakar en kaka”.
Man kan förstås ändå ibland ställa frågor och då kan det vara bra att ställa så kallade öppna frågor som ”Vad gör hunden?”. Motsatsen till en öppen fråga är en sluten fråga: ”Är hunden hungrig?”. Skillnaden mellan dem är att med frågan ”Vad gör hunden” låter man barnet själv fundera ut vad som ska hända i leken medan en sluten fråga som:” Är hunden hungrig” lätt kan besvaras med ett ja eller nej, vilket då kan få leken att stanna av.
Det är lätt att som förälder vilja kunna ha svar på allt. Och det kan vara svårt att inte rätta eller förklara allt, men i leken är det barnet som ska vara forskaren.
Man måste inte vara bra på att läsa högt för att det ska vara en bra stund tillsammans med barnet.
Många barn tycker mycket om att föräldrarna läser högt för dem. Man måste inte vara bra på att läsa högt för att det ska vara en bra stund. Och att lyssna på en bok i mobilen är inte samma sak, samspelet i lässtunden är viktig. Det finns mycket forskning som visar att barn som har föräldrar eller andra vuxna som läser högt för dem får ett mer utvecklat språk. Forskning visar också att det är bra att fortsätta läsa för barnen även sedan de själva börjat lära sig läsa eftersom det gör att man kan läsa lite mer avancerade berättelser än vad barnet själv klarar.
En forskargrupp som undersökt hur föräldrar och barn läser tillsammans har funnit en rad bra tips om högläsning.
• Ställ frågor till barnet om det ni läser. Vad? Vem? Var? Och Hur? Ta en paus och låt barnet berätta.
• Ställ följdfrågor. Om barnet till exempel har svarat på vad en figur heter kan du ställa följdfrågor om vad figuren brukar göra eller kanske vart den är på väg. Ge ledtrådar om barnet verkar ha svårt att hitta svaret.
• Försök att uppmuntra och visa entusiasm för det barnet berättar under lässtunden. Målet behöver inte vara att komma till sista sidan utan kan lika gärna vara pratstunden kring boken.