I vardagen med barn finns sociala situationer som föräldrar mer eller mindre förväntas vara delaktiga i. Det kan till exempel vara att gå på föräldramöte eller ordna kalas när barnet fyller år. Ibland kan det vara svårt att veta vad som förväntas, vad som ingår i situationen, vad den betyder för barnet och för familjens sociala sammanhang. Med enkla strategier och metoder kan man underlätta för sig själv. Bland annat kan det vara bra att skapa sig en överblick av vad som kan tänkas hända och vad som förväntas. Det kan också vara bra att i förväg göra klart för sig om situationen kommer att vara energikrävande.
Barnets sociala nätverk blir starkare av att föräldrar träffas. På mötena berättar skolans eller förskolans personal om verksamheten och visar vad barnen arbetar med på dagarna. Barnet känner sig både sett och speglat när en förälder sedan kommer hem och kommenterar vad hen har sett. Det är positivt för barnet.
Den ena poängen med föräldramöten är att som förälder hålla sig uppdaterad med vad som händer i klassen och på skolan. Den andra poängen är att knyta sociala kontakter med andra föräldrar. Kontakter som kan vara bra att ha i framtiden. När man till exempel ska bjuda in till ett barnkalas kan det vara bra att redan ha träffat eller sett andra föräldrar. Och när barnen blir äldre kan det vara bra att känna till varandra litegrann om det skulle bli problem med sena nätter eller droger. Det är enklare att våga prata med någon som man har sett tidigare.
Man måste inte gå på alla möten! Men man missar saker om man inte deltar. Eventuellt kan det finnas minnesanteckningar efteråt som man kan be att få. Har man turen att ha någon i sin närhet som kan gå istället kan det också vara en lösning – en far- eller morförälder till exempel. Om man har flera barn och känner att det blir för mycket med ett möte per barn och termin kan man till exempel gå max en gång per år, per barn.
Ibland sitter man på barnets plats i klassrummet, ibland får man välja själv. Får man välja kan man försöka identifiera en förälder till någon av det egna barnets kompisar och sätta sig vid dem. Man brukar presentera sig i samband med att man sätter sig vid ett bord genom att säga sitt namn och vems förälder man är. Det räcker med att man presenterar sig för dem man delar bord med. Man behöver inte svara ingående på frågor om sitt barn. Man kan svara neutralt och bara berätta så mycket man själv vill. Det blir ofta bättre stämning om man själv också ställer någon fråga om någon annans barn. Man kan fråga om de har syskon, vad den andra föräldern heter eller om barnet har någon aktivitet på fritiden.
När mötet väl börjar brukar man oftast diskutera allmänna saker som rör många av barnen. Privata saker och specifika frågor som gäller just det egna barnet eller familjen brukar man istället prata om på utvecklingssamtalet.
Om man får frågor som man känner att man inte kan svara på eller vill ta ställning till just då är det helt ok att säga: ”Jag kan inte svara just nu, jag behöver fundera”. Frågan kan till exempel handla om huruvida du vill bli klassförälder eller vara med och ordna en utflykt.
För att barnet ska känna sig delaktig i sin utbildning är det viktigt att det får feedback och möjlighet att ta upp frågor med läraren, med stöd av sin förälder.
Man bör tänka på att barnet kan känna att det är en utsatt situation eftersom det bland annat är hen som ska utvärderas. Se till att vara lierad med ditt barn och tänk på att även skolan, lärare och hela utbildningssituationen ska vara med i utvärderingen. Det är inte bra att använda samtalet till att kritisera barnet, försök att istället vara ett stöd för ditt barn.
Barn tillbringar många timmar per dag i skolan och det är viktigt att personalen får träffa vårdnadshavare och får en chans att prata om hur det går för barnet. Skolpersonal utgör en viktig del av barnets sociala nätverk och sammanhang. Om något händer under skolåren är det lättare att ta kontakt med skolans personal om man redan är bekanta med varandra.
Det är viktigt att komma i tid, så att det inte drabbar andra föräldrar och barn som kommer efter. Oftast är tiden mycket begränsad.
Det är bra att vara förberedd genom att i förväg ha läst igenom och fyllt i de dokument med frågor som skolan skickar hem inför mötet. Men även om man inte har hunnit förbereda sig bör man gå dit ändå. Om man har frågor till läraren före och eller efter samtalet, kan man ta kontakt till exempel via mejl.
Om man måste prioritera bör man välja utvecklingssamtalet framför föräldramötet.
Att som förälder vara med på avslutningen är ett av många sätt att visa att man bryr sig om sitt barn och är närvarande i dess liv. I ett sammanhang där ”alla” har sina föräldrar närvarande, är det viktigt för barnet att den egna föräldern också är på plats. Barnet kan känna sig övergivet eller utanför om hens förälder/föräldrar inte är med. Det är viktigt för barnet att andra barn och föräldrar ser att den egna föräldern finns där.
På skolavslutningen får barnen ofta visa upp något de har gjort för föräldrarna. De kanske uppträder eller sitter tillsammans i klassrummet och berättar om olika saker som hänt under skolåret. Teckningar och projekt kan också vara uppställda för att man ska titta på dem. Det känns ofta bekräftande för barnet att få visa upp saker. Barnet får chansen att känna sig stolt över sitt arbete.
Att gå på en skolavslutning är något som förväntas av föräldrar, i alla fall i de lägre åldrarna. Med sin närvaro visar föräldern att hen finns där för sitt barn, vilket skolan och andra föräldrar noterar. Om man som förälder (utan närmare förklaring) aldrig är närvarande på skolavslutning och andra aktiviteter kan skolan, av omtänksamhet om barnet, börja undra hur det står till i familjen. Skolavslutningar är en investering i barnets sociala sammanhang.
Man börjar med att hitta en ledig plats. Det är inte nödvändigt att småprata, men om man känner att man borde, så kan man fråga den som sitter närmast till exempel vilken klass dennes barn går i eller kommentera något som man ser omkring sig i lokalen.
Om man inte tror att man orkar vara med på hela avslutningen kan man stanna en liten stund, till exempel vara med på uppträdandet eller i klassrummet efteråt då barnen får visa vad de har gjort under terminen.
Att titta på hur andra beter sig och göra på liknande sätt kan vara en lösning som gör att man inte måste fundera så mycket på hur man ska göra.
Barnet knyter kanske egna kontakter med kompisar och att leka hemma hos varandra efter förskola och skola är ett sätt att bygga vidare på den relationen. Barnet behöver få leka med andra barn om det vill det. Det är utvecklande för barnet att få leka med andra. Det tränar också barnet i socialt samspel och samarbete.
Lekträffarna ger näring åt barnets sociala nätverk och sammanhang.
Man måste inte säga ja om man får frågan om barnen ska leka samma dag. Om man känner att man inte orkar eller hinner samma dag kan man istället planera i förväg. Då kan man planera hur länge barnen ska få leka. Det kan räcka med 1,5 – 2 timmar. Man kan också tillsammans med de andra föräldrarna bestämma om barnen ska äta tillsammans. Det är oftast helt ok att inte låta lekstunden vara så lång att den sträcker sig över middag.
Man kan till exempel kontakta den andra föräldern via sms. Då finns informationen kvar.
Det kan också vara bra att ta hjälp av sin eventuella partner eller annan vuxen som kanske kan hämta barnet hos kompisen om man tycker att det är för jobbigt att småprata med den andra föräldern eller om orken faktiskt är på väg att ta slut.
När man träffar de andra barnens föräldrar är det bra att småprata lite. Man kan till exempel beskriva vad barnen har gjort eller be barnen berätta vad de gjort. Man kan fråga om de har haft roligt och vad de (eventuellt) har ätit.
Barnet får presenter och uppmärksamhet och har en rolig stund tillsammans med sina kamrater. Kalaset blir ett roligt minne för barnet att titta tillbaka på och något att längta till i framtiden.
Barnet kommer troligen bli bjuden på andras kalas och därmed känna sig som en del i gruppen. Kalas är en kulturell och social begivenhet som kan upprepas varje år. Genom att själv få ha kalas kan barnet känna sig som en del i ett större sammanhang.
Det är vanligt att barn börjar bråka eller blir ledsna under kalas. Det är en krävande situation för barnen att ha kalas även om det också är roligt.
Om det uppstår konflikter på ett kalas kan man försöka bryta och styra om uppmärksamheten till en annan lek eller en film. Alla barn kanske inte vill vara med. Det kan vara ok om något barn vill sitta på sidan och titta på eller göra något annat, men man bör kolla med det barnet att det känns ok.
Planera med barnet innan om hur kalaset ska gå till. Barnet ska känna sig delaktig, men ska inte bestämma allt, bland annat eftersom barnet, med sin begränsade erfarenhet och kunskap om ramar, kan komma med orimliga idéer (”jag vill åka till Disneyland på mitt kalas!!”). Som vuxen ger man ramar och alternativ och diskuterar sedan med barnet.
Man behöver verkligen inte jämföra sig med de som verkar ha de mest påkostade kalasen, de är inte nödvändigtvis de roligaste.
Om det går, ha gärna med en annan vuxen som kan hjälpa till. Om du inte har en partner, släkting eller vän som kan hjälpa till, fråga eventuellt någon annan förälder vars barn ska komma på kalaset.
Om årstiden och vädret tillåter kan man bjuda på kalas utomhus och då bjuda med barnens föräldrar. Man kan leka i en lekpark och bjuda på till exempel glasspinnar eller saft och bulle.
Barn kan reagera negativt på övergången mellan hem och förskola – både när man ska lämna och hämta. Det är krävande för barn att avsluta en aktivitet och påbörja en ny. Det kan också, i stunden, kännas jobbigt att skiljas från en förälder eller från en kompis.
Hämta och lämna är något som många föräldrar upplever som stressande. Kanske är man trött och hungrig, kanske är man osams med barnet, kanske har man själv haft en jobbig dag. Det är också mycket att komma ihåg av kläder, informationslappar och annat – samtidigt förväntas man småprata med andra föräldrar, barn och personal. Ibland vill personalen informera om något, som till exempel att det har hänt något under dagen som de tycker att föräldern bör känna till eller att det kommer att hända något spännande under de närmaste dagarna.
Småpratet är inte det viktigaste i den här situationen. Istället får man försöka vara fokuserad på och aktiv med barnet. En strategi är att prata med barnet om det man gör, ”Nu tar vi på jackan”.
För barnets relation till andra kan det vara bra att säga hej till andra vuxna och barn i den exakta närheten. Men under tiden som man är fokuserad på att kanske klä på barnet behöver man inte aktivt se sig omkring för att hälsa.
Om någon verkar vilja småprata och man har svårt att komma på samtalsämnen kan man prata om det man ser omkring sig eller om att man är på väg hem. Det är helt ok att sedan avsluta samtalet genom att säga ”Nu ska jag gå hem och laga mat” eller ”Nu måste vi gå för att hinna med bussen”. Ingen förväntar sig att man ska stanna och prata länge vid hämtning och lämning.
Om personalen påpekar något om barnet kan det vara bra att ha i åtanke att de gör det av omtanke eller av praktiska skäl. Det är sällan personligt riktad kritik och det är oftast inte heller av sådan vikt att man måste agera på det omedelbart. Att det till exempel behöver fyllas på med strumpor eller att en blankett ska lämnas in kan vänta till senare om själva hämtningssituationen känns för stressig och tröttande. Man kan också tala med personalen och berätta att man helst vill ha information om viktiga saker på mejl, så att man inte behöver ta in allting precis där och då.