Tillvaron med barn innebär ofta fler kontaktytor än vad man tidigare haft. En annan viktig skillnad är att relationerna inte längre bara handlar om en själv, utan att man har en viktig roll i sitt barns sociala liv. Eftersom de flesta med ASD har svårigheter med socialt samspel kan man behöva fundera över vad familjens sociala kontakter och sammanhang betyder - både för en själv och för barnet.
Man brukar säga att människor är flockdjur. Att söka kontakt och skapa relationer med andra är i grunden en fråga om överlevnad. Evolutionen har visat att människor är starkare i grupp än ensamma.
Att söka kontakt med andra människor är ett socialt beteende som är vanligare bland neurotypiska personer än bland personer med ASD. Men även när man har ASD vill man oftast tillhöra ett sammanhang.
Samtidigt kan en del personer med ASD ha svårt att känna sig accepterade så som de är, eller ha svårt att hitta sammanhang där de känner gemenskap tillsammans med andra. Många med ASD tycker att det sociala samspelet är svårbegripligt och vissa tycker till och med att det är meningslöst.
Alla människor tänker och känner olika.
Men syftet med det sociala samspelet är alltså att det ska hjälpa till att bygga sociala sammanhang där den enskilde individen kan känna sig tryggare och starkare. Det sociala samspelet kräver att man går utanför sitt eget huvud, att man försöker förstå andra och samarbetar med andra människor. Vissa sociala beteenden går ut på att visa andra att man är vänligt inställd och inte farlig, och att man kan vara trygg tillsammans. Ett exempel på detta är småprat, som kan vara ett sätt att visa sig vänligt inställd. Att gå direkt på känsliga samtalsämnen kan ibland kännas som en attack. Med lite neutralt småprat kan vi visa vänligt intresse samtidigt som vi tar hänsyn till andras gränser.
Alla människor tänker och känner olika. Det gör att man, tillsammans, måste skapa en ömsesidighet i det sociala utbytet. Man måste ta hänsyn till varandras olikheter och inre liv. Genom att gå försiktigt fram i kontakten, t ex genom småprat och genom att lyssna aktivt på andra, kan man ge sig själv tid att förstå den andra personen bättre.
Alla barn är beroende av att deras föräldrar skapar sociala kontakter och sammanhang. Dessa sammanhang gör bland annat att familjen blir starkare och mindre sårbar. De kan göra att man får stöttning och hjälp i vardagens med- och motgångar. Man brukar tala om nätverk. Nätverken kan vara olika stora.
I vissa familjer består nätverket av flera familjemedlemmar, släktingar, förskolepersonal och kanske en handläggare på kommunen. I andra familjer är nätverket mindre och består till exempel av en mormor och förskolepersonalen utöver föräldern/föräldrarna. Även barnets kompisar och ibland även kompisarnas föräldrar är delar av det sociala nätverket kring barnet och familjen.
Det är bra om barnet har åtminstone en annan vuxen närstående förutom förälder/föräldrar och förskole-/skolpersonal.
För att förstå andra måste man förstå att alla har egna inre liv, med egna tankar, känslor och åsikter.
För att förstå andras beteenden måste man förstå att alla andra har egna inre liv, med egna tankar, känslor och åsikter. Dessa tankar, känslor och åsikter är annorlunda än de egna.
För att veta vad andra tänker eller vilka avsikter de har måste man ta reda på det. Ofta måste man ställa frågor för att få veta. Man måste också vara medveten om att andra människor inte kan veta vad man själv tänker om man inte berättar. Det är viktigt att veta att det just du tänker och känner är specifikt för dig. Andra människor tänker och känner saker som är specifika för dem. Mentalisering är ett verktyg man kan använda för att läsa av andras kroppsliga och verbala signaler. Det gör att man kan se deras perspektiv, reflektera och förstå vad som motiverar deras beteende. Detta är en grundläggande svårighet för personer med ASD. Det är samlat i det första diagnoskriteriet i DSM 5.
Mentalisering är en slags beräkningsprocess där man behöver en viss mängd information om andras känslor och tankar för att kunna dra rätt slutsatser. Neurotypiska personer tar in denna information relativt automatiskt och ger också någon slags respons ganska instinktivt, utan att tänka efter. När man har ASD kan man behöva ta in den informationen kognitivt, det vill säga mer medvetet, som om man löser ett matteproblem. Detta kräver mer energi än när det sker automatiskt. Det är inte lika lätt att ge respons på det sätt som förväntas när man först behöver räkna ut vilken respons som är den rätta. Det kan kännas tillgjort och lite konstigt.
Mentalisering kräver ibland att vi frågar oss fram. Vi kan inte räkna ut allt.
Ett konkret exempel på mentalisering är när en förälder mentaliserar kring sitt barn. Föräldern försöker då förstå vad barnet känner, och sedan konkret hjälpa barnet att lösa problem. Det kan vara att byta en blöja som är blöt eller att ta av en tröja som sticks. Mentalisering är också ett sätt för barn att lära sig att förstå sina egna känslor genom att föräldrarna och andra vuxna omkring dem speglar och bekräftar deras känslor.
Exempel:
Det är vinter. En förälder och ett barn kommer in i en stor matbutik. Barnet, som sitter i en barnvagn, börjar efter en stund skrika. Föräldern tänker efter och märker att det blir varmt i affären när man har vinterjackan på och tänker att det kanske känns varmt även för barnet.
Föräldern frågar barnet: Är du lite varm kanske? Jag ska känna efter. (Känner i barnets nacke. Det är svettigt där.) Oj vad varm du är, men då är det inte så konstigt att du tycker det är obehagligt. Vi tar av mössan och öppnar jackan. Se där, nu blev det lite svalare. Det känns väl bättre?
(Barnet lugnar sig.) Titta, här borta finns frukten. Nu väljer vi vilka bananer vi ska ta.
Ett annat exempel:
En förälder märker att barnet är argt varje morgon när det ska klä på sig. Föräldern funderar på olika anledningar till detta. Är barnet morgontrött? Är hen orolig för hur det ska vara i skolan? Får inte barnet i sig tillräckligt med frukost? Reagerar barnet på förälderns ton? När föräldern frågar på morgonen svarar inte barnet utan bara skriker och slänger kläder omkring sig. Nästa kväll när de ska göra sig i ordning för att gå och lägga sig, frågar föräldern barnet varför hen blir så arg på morgonen och om det är något de kan lösa tillsammans. Barnet svarar då att hen är stor nu och vill välja sina kläder själv. Föräldern svarar: ”Ja, tänk att du är så stor nu. Du har rätt i att det är dags att få välja själv. Vad bra att du berättade det för mig. Nu har vi löst problemet tillsammans.” De går tillsammans till garderoben och barnet får lägga fram de kläder som hen vill ha på sig nästa dag. På morgonen är barnet nöjt och bråkar inte. Mentalisering kräver ibland att vi frågar oss fram. Vi kan inte räkna ut allt.
För många innebär föräldraskapet en livskris. Ditt liv handlar plötsligt inte bara om dig själv. Nu finns ett barn som är helt och hållet beroende av dig för sin överlevnad. Plötsligt handlar väldigt mycket om barnet.
Som förälder hamnar man också i nya sociala situationer, och en del av dem är viktiga för barnets sociala sammanhang. Man kan behöva se över sina strategier. De som fungerade tidigare kanske inte fungerar nu.
Du och ditt barn förväntas nu ta del av samhällets insatser i form av åtminstone barnavårdscentral, förskola och sedan skola.
Samhället har lagar och regler på plats för barns skull. Samhället erbjuder även stöd i föräldraskapet genom socialtjänst och andra kommunala insatser. Som förälder styrs nu dina val av ditt barns behov, likväl som av dina behov.
Dessutom kan man säga att barn är ”allas” angelägenhet. Barn kan väcka mycket stor uppmärksamhet och starka känslor hos andra, även hos folk man inte känner. Som förälder blir man mer iakttagen av andra. Främlingar kan börja småprata med en apropå ens barn, vilket kan vara både trevligt och obehagligt.
Många neurotypiska föräldrar söker gemenskap i föräldrarollen och pratar mycket med andra föräldrar om föräldraskapet och utbyter erfarenheter. Det är ett sätt att bli lite säkrare i sin roll som förälder att höra hur andra gör. Därför kan man få frågor om saker och ting från andra föräldrar och man kan själv ställa frågor som inte kommer att upplevas som dumma eller för privata.
De flesta nya föräldrar behöver utbildning och råd i sitt föräldraskap och får det bland annat från samhället, men med ASD kan mötena med vård och myndigheter ibland bli mer stressande än lugnande. Ofta behöver man få svar på flera, mycket specifika frågor. Kanske får man alldeles för övergripande svar som inte kan hjälpa just den enskilda personen. Ibland kan det också kännas svårt att ställa de frågor man egentligen vill ställa, eftersom man kanske tänker att det är ”dumma frågor”. Det stöd och den utbildning man behöver kan behöva se ut på ett lite annat sätt. Den kan behöva vara anpassad till ens funktionssätt. T ex genom att ha en lugnare takt, vara tydlig och konkret, och erbjuda möjligheter att ställa frågor utifrån ens egna funderingar och kunskapsluckor. Man kan behöva någon att resonera med kring olika situationer i föräldraskapet.
När man deltar i aktiviteter tillsammans med sitt barn stärker man sitt barn.
Ett liv tillsammans med barn innebär flera nya sociala situationer där man som förälder förväntas delta. Tidigare kunde man kanske välja själv i större utsträckning. Det kan man inte längre. Det kan handla om sammanhang som utvecklingssamtal, barnkalas, småprata i hallen på förskolan, att delta på gemensam picknick eller utflykt – alla dessa aktiviteter är en del av barnets sociala sammanhang.
Det kan dock vara överväldigande med alla ”måsten”. Om man känner att det blir för mycket kan man försöka tänka över vad som är absolut nödvändigt och vad man kan prioritera bort.
Aktiviteter där barnet också deltar, som till exempel luciafirande eller uppvisningar, är oftast viktigare än till exempel föräldramöten. Visst är det viktigt att veta vad som pågår på förskolan/skolan, men om man inte orkar allt så måste något bort. När man deltar i aktiviteter tillsammans med sitt barn stärker man sitt barn. Att föräldrar inte kan vara med på aktiviteter kan bli en social förlust för barnet. Och om barnet deltar, men ingen förälder, kan barnet känna sig utanför eftersom andra barns föräldrar är med.
Vartefter barnet blir äldre och mer självständigt, förändras förälderns uppgifter. Man kan behöva släppa taget lite om sitt barn, men inte helt. Även om tonåringen på ytan kan verka självständig behöver hen sin förälder och det är bra om man kan hitta nya sätt att vara tillsammans på. Efter en tid när barnet i hög grad själv hanterar kontakten med sina vänner kan det vara bra att som tonårsförälder återta kontakten med andra föräldrar. Era barn kanske rör sig ute tillsammans utan vuxna och ni behöver hålla koll på vad de gör och vart de tar vägen, utan att inkräkta och kontrollera för mycket.
Exempel:
Tonåringen säger att hen ska sova över hos en kompis. Du kan behöva kolla om det är ok med kompisens förälder.
Du säger till din tonåring att hen ska vara hemma kl 22, men tonåringen protesterar och säger att ”alla andra får vara ute senare”. Kolla med kompisarnas föräldrar om ni kan samordna vilken tid tonåringarna ska vara hemma.
Tonårstiden handlar mycket om frigörelse och ibland kan det vara svårt som förälder att nå fram till sitt tonårsbarn. Andra personer i familjens nätverk, som en släkting eller en lärare, kan ibland vara till stöd. Tonårsproblematik är ett välkänt fenomen och det brukar finnas förståelse för att man ber om hjälp.
Läs om tonåringar på www.1177.se