Det här med barn och mat kan vara komplicerat. Ungefär varannan förälder upplever att deras barn krånglar med maten under perioder och många oroar sig för att deras barn får i sig för lite mat och näring. Men mycket av det som föräldrar upplever som matkrångel är helt naturliga faser som de flesta barn går igenom. Här har vi samlat några saker som är bra att veta för att lättare förstå barnet vid matbordet.
Redan från födseln tycker barn om vissa smaker – och mindre om andra. Det tydligaste exemplet är förkärleken för sött. För längesedan, när vi hade naturen som skafferi, var det en bra egenskap eftersom den hjälpte barnet att välja energirik mat som inte var giftig. Först söt modersmjölk och sedan frukt, bär och honung.
Barn har också en viss förkärlek för salt och umami (smaken som får det att vattnas i munnen) och för energirika saker, som fett. Alla som sett ett litet barn äta smörgås genom att slicka smöret av brödet och be om mer känner nog igen det.
Syrliga och beska smaker, däremot, är de flesta barn skeptiska till, åtminstone innan de vant sig. Man tror att det är ett medfött skydd mot att få i sig sådant som skulle kunna vara oätligt eller kanske till och med giftigt.
Barns smaksinne är med andra ord inte anpassat för att locka dem till mat som är hälsosam på sikt, utan till sådant som inte är farligt här och nu.
Många barn uppskattar trygghet framför överraskningar när det kommer till mat.
Något annat som är typiskt för barn är att många runt 1,5-årsåldern går in i en period när de blir mer tveksamma till mat, särskilt till mat som de inte känner igen sedan tidigare. Det kallas för neofobi, rädslan för nytt, och brukar vara som tydligast när barnet är mellan två och fem år. Men nytt behöver inte betyda mat som barnet aldrig har sett förr, utan det kan också vara sådant som barnet tyckt om som bebis.
Människobarn är inte de enda ungarna i naturen som går igenom petiga perioder. Råttor, schimpanser och andra allätande djur beter sig likadant, och det finns en orsak: eftersom långtifrån allt i naturen är ätbart gäller det att vara vaksam när man ska börja ta eget ansvar för vad som hamnar i magen.
Barn funkar ganska lika under den här perioden. Mat som de flesta gillar är bröd, flingor, pasta, ris och annat stärkelserikt, liksom mjölkprodukter. Även pommes frites och annat friterat brukar uppskattas. Den röda tråden är förutsägbarheten: barnet vet vad det har att vänta sig både när det gäller smak och konsistens. Många barn uppskattar trygghet framför överraskningar när det kommer till mat.
Mat som det är vanligt att barn är skeptiska till under den här perioden är grönsaker, kött och fisk. Detsamma gäller blandad mat, som soppor, grytor och gratänger, där det är svårt att urskilja exakt vad som är i. Mat med sås på brukar inte heller vara särskilt populärt – långt upp i skolåldern föredrar många barn mat utan sås.
Många har kvar sina neofobiska drag genom skolåren och en del äter väldigt selektivt även som vuxna. Detta är extra vanligt hos personer som är känsliga för sinnesintryck, vilket är vanligt när man har ASD.
Det är stora skillnader mellan olika barn, både i hur de upplever smaker och konsistenser och i hur de förhåller sig till ny mat. Föräldrar tror ofta att det är något de gjort som ligger bakom att ett barn är petigare än andra, men den främsta anledningen sitter faktiskt i generna.
Vissa har till exempel förmåga att känna besk smak tydligare än andra och det påverkar vilken mat de tycker om. De tycker att brysselkål, oliver och grapefrukt smakar väldigt beskt och är generellt mindre förtjusta i grönsaker än andra.
Hur stark neofobi barn har skiljer sig också mycket åt, och även där förklaras det mesta av generna. Ett vanligt gemensamt drag för barn som är extra neofobiska är att de inte bara är känsliga för smaker och konsistenser, utan för sinnesintryck över lag, som lukter, kläder som skaver, starka ljus eller hårda ord. Det är extra viktigt att inte pressa de barnen att äta, eftersom de antagligen upplever pressen ännu starkare än andra barn.
Barn har alltså olika förutsättningar att ta sig an ny mat och därför är det bra att inte jämföra så mycket med andra. Det kan leda till onödig stress för både barnet och föräldrarna.
barn blir mindre intresserade av mat om deras föräldrar lirkar, tjatar och trugar för att få dem att äta
Även om generna är viktiga så påverkas förstås barns förhållande till mat även av omgivningen. Man ser till exempel att barn blir mindre intresserade av mat om deras föräldrar lirkar, tjatar och trugar för att få dem att äta. Och omvänt: att de kan bli mer intresserade av sådant föräldrarna försöker hålla dem borta från, som godis. Forskning visar att barn som inte får sötsaker hemma tenderar att äta mer än andra av det ”förbjudna” när tillfälle ges, till exempel på kalas. Det verkar vara bättre att hitta en förutsägbar struktur, som lördagsgodis, och övriga dagar fokusera på mat.
Så, vad kan man göra för att hjälpa sitt barn att vidga matvyerna? Lyckligtvis tycker barn inte bara om sådant de är förprogrammerade att gilla utan uppskattar framförallt sådant de är vana vid. Medfött finns nämligen förmågan att lära sig tycka om annat än älsklingssmakerna, förutsatt att barnet får möta det många gånger för att till slut våga smaka. Det handlar alltså mycket om att exponera dem för sådant man vill att de ska lära sig att uppskatta på sikt. Men det är ingen brådska – det viktigaste är att matbordet får vara en trygg plats, fri från press och prestation.
Om du har frågor om barns mat och ätande kontakta i första hand BVC eller skolhälsovården. De kan i sin tur förmedla kontakt med en dietist. Dietisten kan hjälpa till att gå igenom vad barnet äter och ge tips och råd.